Skissboken
Birgittadagen, sen eftermiddag
spetsar ögonlocken
på solens sista strålar
minnen fladdrar
i en rödgul gardin
runt omkring
har hösten ägt rum
i stillhet
en bölja av guld
frusen mot brynen
ett kar av blod
tippat över molnen
snart kan det sägas
snart kan det skrivas
MORS: QUO SERIOR AMARIOR
snart var det sagt
snart var det skrivet
må de döda
välsigna mig
med sin värdighet
•••
8 oktober 2017
Trestegsraket från fädernas jord
Som ett rött spett
glödgat och tungt
infört fyra famnar
i podsolen
står lågan –
från fäders dystra jord
genom mödrars trösterika moln
mot söner och döttrar
strödda över
himlavalvet.
Steg 1: jorden dundrar.
Steg 2: molnen förångas.
Steg 3: tystnad och tyngdlöshet
infinner sig.
Vi står kvar i lingonriset,
kisar upp mellan tallkronorna,
famlar efter pluntan i storvästen
medan vi undrar:
har vi uträttat storverk
eller beseglat vårt öde?
•••
11 april 2017
Nyårslöften 2016
1. Andas in upprepade tillfällen varje timme för att syresätta hjärnan och andra vitala delar av kroppen.
2. Andas ut vid minst lika många tillfällen för att möjliggöra (1).
3. Förundras – ideligen och ständigt – över timliga ting.
4. Ta regelbundna promenader i ogjort väder, i för ändamålet lämpliga kläder.
5. Vakta tungan och pennan när de sover, leker och arbetar.
6. Läsa min lista och häpna över tidens flykt.
•••
4 januari 2016
Framgent ska jag ägna mig åt fragment
I 60 minuter talade Horace med blicken fäst vid en punkt i ett ovisst fjärran bortom östra väggen i Börssalen där fyra stadiga kakelugnar stod som drabanter vid väggarna. Vi blev klokare på många sätt och vis, osäkert varför. Det fanns mycket att lära, men till varje namn, årtal eller citat fanns ett rött frågetecken tillfogat – som om varje yttring av massa, laddning och tid var förberett för sitt eget utsläckande.
I 60 minuter andades Horace. Hans hjärta slog tappert och tålmodigt rytmen till vandringen mellan födslobädd och grav. Läppar och tunga formade ljuden som genererades av hans stämband och orsakade pulserande förtätningar av luften i rummet vilket fick våra trumhinnor att vibrera och reta nerver som förmedlade aktionspotentialer i en neuronal labyrint tills tolkning, förståelse och insikt uppstod, osäkert hur.
I 60 minuter levde vi och Horace, men inte Nicolas de Chamfort. Det han gjorde var styckevis och delt och stod vid hans död vidöppet mot den kosmiska kölden. I Börssalen andades vi våra utmätta andetag, tog våra rockar från galgarna och motades ut i februarikvällen. Det fanns fem–sex vägar att välja på för den som stod rådvill på Stortorget. Vi hade kunnat välja varsin, men någon ledde oss åt väster, osäkert vem.
•••
13 februari 2015
Som när
Som när man vaknar
i skumljus
och inte vet om det är gryning eller skymning.
Som när mörka kroppar rör sig
i synfältets utkant
men förvandlas till smolk i en ögonfrans.
Som när klagan och järnklang
drar förbi
och sedan låter tystnad rinna in i varje skrymsle.
Svarslösa frågor
står på rad
som en kolonn
av av svarta dörrblad.
Men du somnar dig över
till ljusare tider,
i vetskapen
om att även denna text
är förspilld.
•••
18 juli 2014
Stjärncopyn funderar över språket
Språket är en kraftkälla för mänskligt kommunikation. Ord och meningar har kraft att förändra. Så enkelt, men samtidigt så svårt. Hur kommer det sig då att vi glömmer det så ofta? När talet blir stumt, när skriften blir osynlig – vart vänder vi oss då?
Om vi inte hade ord, hade vi inte haft något språk. Det måste vi bära i minnet. Tankarna vi tänker och budskapen vi utbyter hör ihop med språket. Nära. En stark koppling. Fin och värdefull.
Det finns krafter som vill kedja språket i bojor. Sticka in komman som knivar i raderna. Skära i orden de inte känner. Vända och vrida på meningarna tills de inte längre känns igen. Men orden är större än så. De vill vara fria, flyga som fjärilar.
Först när vi skapar en inkluderande plattform för ett livslångt lärande kan vi nå en bit på väg – som att säga ja istället för eventuellt.
•••
7 april 2011
Vid nedgången från passet, ångande
Vid nedgången från passet,
ångande och bländad av gryningssolen
med frost i mössan
och en droppe på hakan.
Länderna bakom mig
slumrande i nattskugga.
Länderna framför mig
badande i morgonens ljus.
En ränsel fylld av besvikelser
avhängd och avlagd, varsamt
ställd mot en sten
som försjunkit i tankar.
Varje andetag
femton famnar djupt.
Varje muskel på sin vakt.
Tom i tanken.
Trött och nöjd
med färdighet
och klarskap.
Det finns ingen rädsla mer,
det finns ingen
svart ängslan
inga fladdrande orosvingar
inget skrämt hjärta som söker
efter en utgång.
När jag tar nästa steg
är det det första
som leder neråt.
Jag vandrade uppåt i skugga.
Jag vandrar neråt i ljus.
•••
28 december 2013
JAG SKA INTE DÖ!
Jag kravlar mig upp
ur en nygrävd grav
DUNSAR
ner i nästa
nygrävda grav
DUNSAR
något slags
DUNSAR
sluttning
DUNSAR
något slags
DUNSAR
vakenhet.
Att besinna sig,
att äntligen
befinna sig.
Är det så här
att finnas till?
Svårt att minnas …
Jag har legat på
rygg och tungan har torkat
till ett lock över svalget …
… halsen känns tjock,
… klockan är
mitt enda sällskap.
Jag dog i min dröm
jag vräktes över kanten …
tiden följer ett
obanat
spår
tiden går
obönhörligt
obändigt envisas
hoppet
obarmhärtigt är
åldrandet, vissnandet …
Det talades om en väg ut,
ut ur varje dröm:
att sluta förnimma
bara simma medströms
i glömskans svarta flod.
Det talades om en väg ut,
ut ur varje dröm:
att lägga av sig bördan,
söka vägrenens tröst
medan verklighetens
tunga fordon rullar förbi,
känna kängornas
trampande kraft
underifrån –
tinning mot sula,
tänder mot sula,
näsben mot klack.
O välsignade tystnad.
När allting är efteråt.
Att ligga med ögon
i blomsterhöjd
och andas in
markernas doft,
känna djupet
av jorden
dra och kalla.
höra
en trösterik viskning
som säger:
”När katten
med den avbrutna hörntanden
slingrar ihop sig
som ett kommatecken
vid foten av din säng.
är alla dina frågor
som stod vidöppna nyss
besvarade
och stängda.”
Äldre material
DATTA
Datta: what have we given?
My friend, blood shaking my heart
The awful daring of a moment´s surrender
Which an age of prudence can never retract
By this, and this only, we have existed
Which is not to be found in our obituaries
Or in memories draped by the beneficent spider
Or under seals broken by the lean solicitor
In or empty rooms
I
Se här vad jag drömde:
jag stod på Sapfos klippa
slukande svalg mot klippor och hav
enögda segel stirrade över havets blåa golv
svalorna tjirpade och kastade sig mot vindarna
jag satt på en sten
reslig och vacker
brunbränd och stark
gudarnas like
skägg som ett trubbigt horn på min haka
pälsmjuka ögon svarta som Lethe
vapnen i gräset vid mina fötter
vinden fingrar på hjälmbuskens tagel
en buckla på kanten är ett ärr på min haka
benskenors remmar ringlar i gräset
som skalbaggeskal med mörknad läderfodring
svärdet av brons naggat men blankt
dåsar i gräset mätt på blod
skölden lutad mot stenen
gorgonens huvud blänger giftigt och visar tungan
där satt jag hos svalor och havsbris
med en killing mellan mina knän
bräkte ömt och ivrigt
jag smekte och matade
grubblar över klangen
när bronssvärd slås ihop
ögat stirrar lömskt ur hjälmens springor
tungan torkar
öronen susar och dånar
II
ett kattsprång
och två hungriga klingor
tuggar varandra med bronsspröd klang
ögonblicken grinar och springer sin kos
sura muskler värker
svärden biter sig fast i varandras nackar
och hand griper arm så den vitnar
rädslan spänns som en båge
två mäns styrka skakar i en frusen fyrbenad kropp
fyra blodsprängda ögon möts
rädslan spänns
den kan brista och falla
om jag springer får jag leva
den kan lossna och vika
låt oss gå hem
den kan släppas vild och yr
kasta sig med huvudet i magens skål av mjuka inälvor
tugga sig igenom blodfyllda organ
kasta sig ut på andra sidan med käften full av blod
två vilda vrål
ett av smärta
ett av rädsla
ett flammande ögonblick
seger och död kravlar fram ur förvirringens härva
blodstrimmig arm drar tillbaka svärdet
ur magens mörka röda djupa
klingan blank av blod mot himlen
en fläkt drog förbi
sedan var allt tyst
jag stod
han låg
en gungande tystnad
dammet drack blod
jag stod
han låg
svalorna tjirpade
armarna värkte
såren dunkade
buckligt brons
jag stod
han låg
darrande blodstrimmig arm sjönk och vilade
jag stod
han låg
svetten pärlade på min kropp
III
döden höll sig nära
döden höll sig alltid nära
en fläkt från Hades
virvlande vind i ditt svarta hår
tårade dina svarta ögon
ett stänk från Styx
bränningarnas frustningar
i Leukadiska klippans svalg
en harkling från Charon
skrapet när färjan stöts från stranden
som en uggla med knäckta vingar föll du
virvlande mot havets blåa golv
klipporna tuggade dig
vågorna slickade upp dig
havet svalde dig
sög köttet från dina ben
nu är du en manet som mumlande kravlar i djupens öken
Epilog
vågorna lapar den fuktgråa sanden
mistlurar stönar i diset
inget
inget skall någonsin blekna
bara förändras
bli vackrare och innerligare
ett namn skrivet som en gråögd strimma
i Thules kalla decemberdimma
•••
Lund 1990